I jakten på förståelse av hur vi gärna skapar konflikt och motsättningar i vår kultur, har jag kommit till Tiden.

Tid är linjär. Det är så vi uppfattar den. Orsak och verkan är en lång kedja av händelser som tickar fram sekund efter sekund. Obevekligt. Det finns en startpunkt - Universum måste ha startat med en Big Bang eller något som är en tydlig födelse - och Universum har en tydlig slutpunkt och kommer att gå en gruvlig död till mötes i en framtid när den totala temperaturutjämningen har nåtts. Eller...?

Det finns kulturer som ser cirkulärt på tiden. Händelser sker i cykler. Året är en tydlig väderväxlingscykel. Solens fläckar ökar och minskar cykliskt. Tidenupplevs som en cirkel eller som en oändlig spiral som kan byggas på med nya byggstenar. Jordens placering i förhållande till resten av galaxen och jordaxelns lutning är cykler som är väldigt långa och så långsamma så att en människa inte hinner uppleva det som en förändring.

Om man tänker så här då? Händelser är cykliska förlopp av olika slag och olika längd. De överlagras på varandra. Ligger i varandra som kugghjul i ett maskineri, som babushka-dockor. Cyklerna rullar på och stansar en lång remsa med en unik blandning av alla de olika cykliska förloppen så att vi uppfattar varje nu som en ny unik blandning av alla möjliga cykler.

Många cykliska varv är så otroligt långa att vi inte upplever ett helt varv, bara en liten snutt, inom loppet av ett liv. Därför kan vi se tillbaka på historien och se att den är "same, same, but different". Det är ett antal arketypiska "sagor" vi berättar om och om igen för varandra. Det är som att se samma pjäs om och om igen, fast scenerna kommer i lite olika ordning och kostymer och scenografi byts ut vartefter.

Vi älskar våra sagor! De berättas för oss varje dag och kallas ibland för godnattsagor, ibland för "Nyheter". Bröd och skådespel till folket! Men det finns inget nytt i dem. Det är samma gamla historier om krig och kamp, hjältar och förlorare, ont och gott i en ständig kamp.

Att uppfatta tid som vi gör, är ett sätt för våra själar att hantera händelser så att de skapar strukturer av mening på den (antagligen) låga utvecklingsnivå vi befinner oss. I meditativa tillstånd kan vi uppleva Allt som Här och Nu, men bara för korta stunder. Vilken uppfattning är mest sann för dig?